I sina tidiga skeden manövrerades scenmaskineriet till övervägande del manuellt. Till exempel använde antika grekiska teatrar *mekanismer* för att sänka föremål, medan scener i antikens Rom använde främre gardiner som reste sig underifrån. Under renässansen designade den italienske konstnären Leonardo da Vinci en roterande scen för teateruppsättningar. I Japan uppfann och använde Kabuki-artisten Namiki Gohei en roterande scen i trä. Under Qingdynastin i Kina använde hovdansscener mänskliga-vinschar för att styra system för att lyfta och sänka artister.
Med tillkomsten av den elektriska tidsåldern övergick scenmaskineriet gradvis till elektriska-drivna system. När elektricitet blev allmänt antagen, genomgick både design och operativa metoder för scenmaskineri en fundamental omvandling.
Under de senaste åren har framsteg inom datorteknik och digitala styrsystem inlett scenmaskineriet in i en ny era. Modernt scenmaskineri styrs nu via datorprogram, vilket uppnår en hög grad av automatisering och intelligens genom tillämpning av teknologier som PLC-styrning och fler-motorsynkronisering.